Stina

Ni vet när allting känns sådär tungt.
När man lever som singel i en värld där cykeln fått punka och man får betala över 150 kr för en reparation eftersom att man inte har någon pojkvän eller pappa som kan göra det gratis.
Eller många av er kanske itne ver, för många av er bor fortfarande hemma.

Ni vet när skolan dränker en i plugg och man hinner verkligen ingenting annat än att plugga?
Ni vet hur jobbigt det är då behöva laga mat, städa, tvätta och dessutom göra alla de där ärendena på stan (som att fixa det trasiga busskortet)
Fast nej många av er vet inte för många av er bor inte ensam. Och många av er lever i en värld där ni är ungdomar och era föräldrar fixar mycket av det ovan nämnda.

Ni vet när man itne längre kan säga vilka som verkligen är de där kompisarna som man verkligen litar på och som man känner inte snackar bakom ryggen.
Ni vet hur jobbigt det är med den där vilsna känslan om man inte längre vet vart man hör hemma och känner att man måste välja någon sorts sida.
Det vet ni, jag vet att ni vet. För det är ett i- land problem som känns tyngre i kroppen än att människor dör på andra sidan ekvatorn.

Och allting pressat hårt, hårt mot mig och jag vet inte längre hur jag ska kunna rymma allting i mig.
Det är då det pressas över kanten och rinner nedför kinderna.
Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen längre.
För vart jag än går så finns någonting där med krav eller måsten och att njuta av livet finns inte just nu,
trots att solen skiner ute.
Min kropp orkar snart inte med stressen tror jag...

(Sommar kom.)