And when I get this feeling..
Och plötsligt så verkar det som om det verkligen finns hopp.
På andra sidan jordklotet.
Det är jobbigt okej, men jag kan inte sluta.
Var på fest hos Ida igår. Vi hade väldigt trevligt och hennes föräldrar var hur sköna som helst.
Min främsta sysselsättning var väl att stirra på en viss person (men bara hans profil)
cause it looked just like you.
Jag vet inte men av någon anledning vill ja bara hitta något nu.
Ja sa tidigare i veckan att ja inte ville ha någon pojkvän, jag har liksom inte tid.
Det värsta är att det är sant.
Men vad som är ännu värre är att jag vill bli kär,
bara glömma.
Och det absolut värsta är att han som verkligen är hur gullig som helst bor i syd- östra Asien..
Så jag antar att jag får stå ut med helvetet ett tag till.
(samtidigt vill ja inte släppa.)
När jag inte räcker till längre
Jag skulle kunna bleka håret, köpa hårförlängning, sminka mig mera.
Jag skulle kunna börja spela fotboll, klä mig likadant som alla andra och sluta plugga.
Jag skulle helt enkelt kunna göra om mig till någon annan,
bara för att du inte längre ska titta på mig
utan att se.
Men jag gör ingenting
för jag har hört att man bara ska vara sig själv.
Men när det inte funkar?
hur gör man då...
i- lands problem men jag lider ändå
Problemet i sig är nog snarare att jag vill ha EN pojkvän.
Och en pojkvän vill inte ha mig, han vill nog snarare ha EN flickvän.
Du kan alltid gå förbi
Jag vill hitta det där pyttelilla felet som egentligen är så litet att ingen bryr sig och sedan vill jag förstora upp det så stort som det går och inse att den där perfekta illusionen är en... illusion.
Men inte ens ett mikroskopiskt litet fel.
För det som är fel i deras ögon eller öron är intressant för mig.
Jo för jag tycker om att få saker berättat för mig...
Vad ska jag göra?
ibland är allting bara hopplöst
och det värsta med att drömma
är att vakna upp igen,
fortfarande ensam.
Vad vill världen mig nu då ?
Och jag gick till Ikea idag, observera gick. Och ja jag gick lite fel och så men tillslut kom jag fram, haha.
Köpte lite saker för att våra rummet lite.
Självklart så vill världen som vanligt jävlas emd mig och jag fick vänta 30 minuter på bussen tillbaka. Men jag kom hem tillslut.
Väl hemma var jag sugen på att möblera om, började dra sker hit och dit och efter kanske en timme kom jag fram till att jag bor i en klädkammare. Det är verkligen omöjligt att möblera på något vettigt sätt! (förutom det som är just nu) så jag blev less på all skit och lämnade tummer i en enda röra (värre än vanligt) för att sedan gå och äta lite palt.
Min mamma må säga att jag aldrig föddes till norrlänning men palten kommer alltid stå mig när.
Efter den godaste maten i världen (speciellt efter att itne ha ätit den på flera månader) så tog jag mig energi till att flyttat tillbaka möblerna så som det var i början och sedan ställa fram mina inköp bestående av en matta, gardiner, draperi, lampa, blomma, kuddar.
Det blev väldigt fint måste jag medge.
Nu sitter jag här och världen ska självklart jävlas med mig igen.
Vad var det för fel på den där bilden där man knappt ser vem det är? Nej men byt du till den bilden som jag uttryckligen sa till dig att den var fin.
-.-'
Och det kanske inte kommer som någon stor chock men Sebastian är förmodligen Piteås största smygbög, och dessutom kvinnligare än mig.
I'm scared, scared to fall in love
Det var femton minuter av mitt liv.
Och det var dom absolut värsta minuterna jag någonsin varit med om.
För jag tvingades höra din röst, se ditt leende
och se hur dina ögon reflekterades av solen sådär som på ingen annan.
Förstår du hur absolut frukansvärt det var?
(Förstår du att mina ögon inte kunde koncentrera sig på annat)
Jag kan låta bli dig,
jag kan.
Gå förbi utan att "se" dig, försöka låtsas som att det bara är någon.
Jag kan ta att du dissar mig, att du inte ser mig
och att du överhuvudtaget inte vill ha mig det minsta.
Så länge du bara inte finns överallt.
Och framförallt inte framför mig.
Och om du nu dissar mig,
varför göra det så svårt för mig?
Varför sätta sig mittemot mig i 15 minuter
och låta mig äcklas av det där leendet och dom ögonen...
Jag kan låta bli dig,
men inte om du är framför mig.
För då blir jag blind.
Jag hatar dig...(with you)
Satan vad ont du gör
Jag var aldrig tillräckligt söt.
Jag var aldrig tillräckligt snäll.
Jag var aldrig tillräckligt undebar.
Jag var hela tiden mig själv.
Och själv räcker jag inte till.
Allting är verkligen över nu,
för en gång är ingen gång men två gånger är minst en gång och jag förstår fortfarande inte varför?
Men jag antar att det är såna detajler som jag inte har rätt till.
Jag önskar bara att jag fått en chans att lära känna dig,
och jag trodde faktiskt inte du var en sån, men jag antar att alla är likadana.
Ibland önskar jag att jag hade skrattat mindre och tystare så kanske du hade sett mig,
jag önskar att jag inte hade berättat det till dom, precis som i början utan smygit med det lite.
För dom kanske är mina kompisar,
men ibland blir kakan bara förstörd av för många kockar, och jag antar att den här kakan aldrig ens blev det minsta ätbar,
och receptet verkar skrikas ut i korridorens alla hörn.
Jag hoppas verkligen att det inte är på grund av det, och om det är det så förlåter jag nog aldrig riktigt.
Det är jobbigt,
men jag sa att jag skulle fatta om det var så,
så jag antar att jag får ta mig i kragen och förstå...
DET ÄR ÖVER.
Jag saknar Clara och hennes rum att gråta lite smått i.
Men jag antar att jag är född för ensamheten och jag kommer nog aldrig dela tårar med någon.
Från och med nu kommer jag nog aldrig orka möta din blick.
Men jag kommer fortsätta titta, för det går inte att låta bli, tyvärr.
Och engelska provet kommer att gå åt helvete imorn,
precis som det gjorde med dig.
Magiskt men tragiskt
Idag är dagen då jag vill att vintern utan snö ska försvinna oh somamren ska tina fram. Idag är även den dagen då jag är tjockare än någonsin, och då menar jag itne fysiskt tjock. Jag menar att jag åt pizza till frukort och en halv kladdkaka till lunch, och ja ska vara jävligt ärliga med er. Alla de där onyttigheterna smakade så bra att jag fullkomligt skiter om jag gick upp 2 kilo.
Clara åkte nyss, ifrån oss till sommaren. Jag förstår henne, men det känns lite jobbigt att hon åker just nu och utan mig. Jag rymtes nämligen inte i handbagaget tyvärr.
Allting känns bara konstigt för tillfället, jag vet inte riktigt varför för jag vet ja att det inte är någon ide, samtidigt kan jag inte sluta hoppas. Jag var på ICA idag och såg en tidning, plötsligt kom jag på vad jag ville ha för tidning, en som förklarade precis vad jag ska göra för att LYCKAS få honom. Jag köpte ingen tidning.
Jag vill egentligen bara fråga om jag överhuvudtaget har en chans, men samtidigt vill jag inte heller veta svaret.
Allt jag vet just nu är att jag inte vet någonting mer än att jag är less på ensamhet och en kvälls närhet och kylan i luften som buter på kinderna.
Jag vill ha tidiga sommarkvällar och en arm runt mina axlar och läppar som mjukt kysser mig.
Men jag vill inte ha vilka läppar som helst.
Och snart är det sportlov...
Practice makes perfection, but no one's perfect
Jag tror allvarligt och stenhårt på att alla författare på något sätt uppelvt de hon/han skriver om. Och då menar jag inte att hon som skrev Harry Potter är häxa coh gått på en skola för trollkarlar. Snarare att hon kanske som liten lekte att hon var häxa och drömde om en sån skola, låter itne det ganska logiskt?
För att få ihop en riktigt bra oh trovärdig historia så behövs en nypa verklighet, och jag tror det. Att alla sagor, berätterlser, noveller, romaner eller whatever, alla innehåller dom sanning - mer eller mindre.
Och ibland blir man bara så irriterad på vissa personer att man vill strypa dom.
Victoria fyller år imorgon :)
hjärtat <3
Practice makes perfection, but no one's perfect
Inte ens du, du är itne perfekt.
Ingenstans - inte längre.
Men en sak undrar jag
(kan bara inte låta bli)
vart har du försvunnit?
Och det förvånar mig inte om du gömmer dig för mig..
jag förstår dig, fan.
Jag orkar inte mer och jag orkar itne bry mig.
Jag suddar ut nu.
Suddar bort och låter bli.
Du finns inte längre, du är död.
Jag önskar att jag slapp önska varje kväll, för att sedan inse att inget händer...
En sak som jag aldrig lyckas förstå mig på är väl killar, och jag tror inte jag är ensam om det problemet.
"Som toaletter, antingen upptagna eller fulla med skit"
- För det är verkligen så, och är dom itne upptagna av någon tjej så är dom självupptagna eller upptagna med något annat, ett förslag är till exempel sport.
Men aldrig att det kan finnas en kille som verkligen är sådär underbar att du bara VILL HA honom och att han vill ha dig.
Jag förstod inte riktigt vad dom i mitt fd. handbollslag menade när dom sa "men var glad att ni i alla fall har pojkvän" till mig och Sandra när vi disskuterade om vi inte borde göra slut...
Nu förstår jag, för hur dåligt man än trivs med sin pojkvän så är den där mysiga närheten man ibland får bättre än ensamhet - föralltid.
Jag antar att vissa personer helt enkelt är menade till att vara singel hela livet, och jag antar att jag är en av dessa få (o)lyckligt lottade personerna.
Eller så kanske det bara är min spegel igen, och vem vet kanske jag om 7 år (när olyckan försvunnit) hittar en kille som jag gillar så mycket att jag stadgar mig med honom..
Hm, det blir alltså år 2014... Och få se då är jag.. 23 år gammal, nej men va bra att jag kommer få leva i celibat, speciellt med tanke på att jag redan nu hållerpå att vittra sönder av ensamhet.
Och jag slår vad om jag till den dagen hunnit krossa ännu en spelgel, vilket innebär att jag får vänta 7 år till, om jag inte då igen lyckas krossa ännu en tredje spegel.
Det vore väl för gulligt.
Nu är klockan 22.22 och jag önskar mig som vanlgit samma sak som alltid.
Det lustiga är att den saken är en sån sak man verkligen itne förstår sig på.
Och varför önska när det aldrig fungerar?
ÅH, irritation.
Vad vill livet mig?
Can you sleep - Courtney Jaye
Du har fastnat i mitten,
och runt omkiring dig ser du hur alla står
varannan pojke, flicka.
som på lågstadiet fast den här gången
är dom inte tvingade till det
på andra sidan ringer går alla ensamma,
men du kan inte komma ut
och du ser honom,
han med de underbara ögonen, håret, kroppen
och du ser hans lediga hand
och du känner att du vill svälja fjärliar,
men du lyckas inte fånga några
(för du slutade träna på att hoppa efter dem
när du blev upptagen
och började sedan aldrig om)
Desperat sträcker du ut handen
för att försöka visa att du vill ha honom
Han ser dig inte,
går bara stillsamt och tyst förbi lika ensam som du
Du vill skrika på honom men din röst kvävs
av pussarnas smackande
och alla paren runt omkring dig
kväver dig i ensamhet
för du har ingen alls
och där står dom och äter,
på varndra
medan din mat
går på andra sidan
omedveten om din
existens.
Du sjunker länge och längre ner i ensamhet
Och klumpen i din magen ger dig känslan av
en övervikt så grov
att svartahavet inte hade orkat bära dig
Du faller ensamt ihop,
det droppar några ensamma tårar
och även om du kan andas så får du inte
För i syret runt omkring dig tycks bara för såna som är två.
- Stina Bergdahl 28 januari 2007
The sun is trying to kill the moon
Deras ord känns varmt i hjärtat men granskas nogrannt och blir sedan någonting oviktigt, som bara var ett samtalsämne mot pinsam tystnad.
Söt.
Det är hemskt, hur dom ser allting som försvunnit medan du bara ser allt som är kvar. Och du förstår inte ritkgit hur dom kan säga så till dig när alla runt ikring är mycket värre.
Du älskar orden, och sträcker alltid lite extra på dig. Tills du komemr hem och blir påmind om allting i spegeln och du slutar aldrig fundera på varför alla ljuger?
Smal.
Du förstår inte varför dom säger ord som inte stämmer in på dig. Och du förstår inte hur vissa personer kan vara så perfekta medan du föddes precis som du är.
Och jag förstår inte varför vissa säger att jag är så mycket mer, när det inte går att vara mer än så.
(Och jag pratar i koder nu)
För jag är trött och jag vet inte om jag orkar uttrycka mig så ni förstår.
Men jag bara vill.
Du äger han
Back to you
extra drygt.
Referat prov på svenskan, och vi alla vet väl att jag inte kommer få MVG för svenska läraren är inte mitt största fan.
Men det gick nog bra i alla fall.
Det enda jag vill just nu helst av allt är :
- Se matchen ikväll
- Få svar (okej I know it ain't gonna happen but still I'll keep on dreaming ;>)
- Hälsa (hur i helvete svårt kan de vara? Tydligen svårt som fan)
Imorgon kommer ytterligare 92or, under svenska lektionen.
Bra, då blir dom också iväg skrämda.
Vems ide är de egentligen att låta 92or komma och se på våran klass? Jag skulle blivit as rädd.
Jag vet itne riktigt, men vår klass var typ depp idag.
Och ganska tyst, eller nja men ändå.
Ovanligt.
Jag är så jävla less, speciellt skabbhuset, men allt annat också.
Ge mig bara någon som värmer fötterna på kvällarna framför tv:n
Palla ligga ensam, nej. Och Clara räknas inte, för hennes fötter är för småa.
Bara ge mig... Eller fan.
Just ja - var itne för tillgänglig, låt det ta tid, det kommer.
Extra dryg - ja menar hur lång tid kan det ta?
shiet.
Bubbly
Den kommer jag nog aldrig glömma, chocken.
Det var en kul grej, men mer än så är det inte och jag förväntar mig inte det heller.
Annars så finns det ju andra saker, saker som verkligen finns.
Och som är lite obehagliga, kanske mest för att dom är så perfekta.
Jag förstår inte riktigt hur jag ska göra, det är bara så läskig känsla.
Och jag vill inte, men kan inte heller låta bli.
Jag kan önska hur många gånger som helst utan resultat, för då måste önskningen vara av två.
Men allt som inte dödar oss gör oss starkare.
Så jag antar att jag kommer vara som pippi när jag är över det här - världens starkaste flicka.
(om du inte dödar mig)
konstigt nog så känns det som om jag skule bli starkare av medgång än av motgång.
Men vad vet jag?
En ung liten flicka.
Så vi fortsätter drömma oss genom vardagen och gömma för verkligheten
Och allting skiter sig men vi leker med skiten och låtsas att vi inte bryr oss.
Never leave your heart alone
Musiken från Grey's Anatomy är sån som man bara måste lyssna på, rysningar i kroppen av vissa, oh.
Kollade nyss på bilder som Madeliene lagt upp från USA.
Sagolivet.
Hon har varit i Las Vegas med sina kompisar, hon är tillsammans med han som hon blivit kär i och hon går high school i USA. Fast jag tycker synd om henne, tänk deprissionen då hon vaknar upp ur drömen där i maj när hon komemr tillbaka till sverige och inser att gymnasiet här inte är lika glansigt och shopping i stockholm är som en liten loppmarknad. Tänk att dessutom behöva säga hejdå till sina nya bästa vänner därborta som hon träffat varje dag nu i ett halv år, och värst av alla. Tänk att inse hut långt det är till kärleken.
Jag skulle inte vilja vaka upp om jag var hon.
Ibland förstår jag inte riktigt, eller ärligt talat förstår jag aldrig.
Jag förstår itne hur ja kan se så mycket mer än vad tydligen alla andra gör och jag förstår itne hur du gör heller för att mig att se så mycket.
Det spelar väl egentligen ingen roll, men all perfektion irriterar mig.
För det är lite jobbigt att du verkligen finns också.
Jag menar klart jag kan hantera snygga kändisar när dom inte riktigt finns, men du är som en snygg kändis som finns. Och det är oerhört irriterande, som en flyga som bara finns där för att leva om och som vägrar försvinna!
Jag gissar att jag måste sluta undvika och sluta gömma mig.
För jag tror inte att det är det bästa raggningsknepet om jag ska vara ärlig...
Och sen bara en sista sak:
- Jag hatar mornar...
Ät upp pojkarna nu är ni snälla
Mina Hemligheter - Sophie Kinsella
Boken kommer garanterat störa er natt sömn efter som att den är omöjlig att lägga ifrån sig. Men den kommer även bjuda på en massa fnitter och skratt. Dessutom kommer du att bli kär, och då menar jag inte bara i boken utan även i Jack Harper, för du kommer att känna igen dig i Emma och känna dig som henne. Och när boken är slut kring halv fem på morgonen kommer du ha så mycket fjärilar i magen så att du inte kan sova och så kommer du vara sjuktr trött dagen där på, men det är den värd.
Sen vill jag även uppmana alla snygg killar (med hår och som skulle bli fula om dom snaggade sig) att raka av sig allt hår, för jag tycker inte riktigt om det här med snygga killar. Det är lite för jobbigt när dom är snygga.
Och sen tycker jag även att alla vi utan partner ska slå oss samman och ta ett steg för ensamheten.
Döda alla kärlekspar.
Eller så gör vi så att vi skaffar oss en kille som vi kan äta upp på stan så kanske alla dom där fd. kärleksparen fattar hur ensamhet känns när alla andra har närhet?
Kom igen nu, ät upp din pojkvän lite mer så vi får ännu sämre självförtroende för att vi inte har någon att äta. Snart är de vi som står där med tungan i hans mun medan du, med tårar i ögonen, funderar på att kanske köpa en chokladbit istället, för det är ju nästan lika gott, eller hur var det nu?
Tack på förhand.
Finns det ett pris för verklig dumhet, då har jag redan vunnit
Istället för att försöka förklara...
