Stina

Jag var aldrig tillräckligt söt.
Jag var aldrig tillräckligt snäll.
Jag var aldrig tillräckligt undebar.
Jag var hela tiden mig själv.
Och själv räcker jag inte till.

Allting är verkligen över nu,
för en gång är ingen gång men två gånger är minst en gång och jag förstår fortfarande inte varför?
Men jag antar att det är såna detajler som jag inte har rätt till.
Jag önskar bara att jag fått en chans att lära känna dig,
och jag trodde faktiskt inte du var en sån, men jag antar att alla är likadana.

Ibland önskar jag att jag hade skrattat mindre och tystare så kanske du hade sett mig,
jag önskar att jag inte hade berättat det till dom, precis som i början utan smygit med det lite.
För dom kanske är mina kompisar,
men ibland blir kakan bara förstörd av för många kockar, och jag antar att den här kakan aldrig ens blev det minsta ätbar,
och receptet verkar skrikas ut i korridorens alla hörn.
Jag hoppas verkligen att det inte är på grund av det, och om det är det så förlåter jag nog aldrig riktigt.

Det är jobbigt,
men jag sa att jag skulle fatta om det var så,
så jag antar att jag får ta mig i kragen och förstå...
DET ÄR ÖVER.

Jag saknar Clara och hennes rum att gråta lite smått i.
Men jag antar att jag är född för ensamheten och jag kommer nog aldrig dela tårar med någon.
Från och med nu kommer jag nog aldrig orka möta din blick.
Men jag kommer fortsätta titta, för det går inte att låta bli, tyvärr.

Och engelska provet kommer att gå åt helvete imorn,
precis som det gjorde med dig.