Stina

Jag har alltid vart lite av en social ensamvarg.
Det vill säga, jag har alltid tyckt om att ha folk omkring mig (och inte minst få deras uppmärksamhet) men samtidigt är jag väldigt mån om att få ensamhet då och då. För ibland behöver jag det, och då inte för att känna hur ensammen jag är utan helt enkelt för attt få en stund med mig själv. Så att jag inte glömmer bort mig.

Men med min ensam tid har jag aldrig menat ett litet rum på ca.10 kvadrat och massa stök. Jag har alltid symboliserat ensamtiden med en stund framför en bra film tillsammans med någon i min familj. Kanske emd en te kopp om jag är på riktigt mys humör. Egentligen så har all min ensamtid utspelat sig framför datorn, men alternativet emd familjen har alltid funnits där.
Idag är ensamtid. Det enda jag vill är vara själv - med min familj. Men dom befinner sig 85 mil härifrån (undantag för mamma som är på spa Lyksele). Hur som helst saknar jag alternativet med en ensamtid tillsammans med mina närmaste.

Jag behöver den här ensamma tiden, för jag ahr mycket att fundera på. Även om jag egentligen inte vill.
 Dessutom kanske det gynnar skolan .
En sak vet jag i alla fall (i och för sig ahr den inget emd det här ämnet att göra) jag vill i alla fall ha ett stort fönster som man kan sitta i, i min lägenhet. Så jag kan sitta där och skriva, eller abra fundera eller läsa. Jag älskar fönster, eller snanare utsikten.
Och helst ska jag kunna se eiffeltornet från det fönstret.
Eller åtminstone en del av mitt hjärta - Paris.