Asfalt gör ingen sommar, men det är början på en.
Jag brukar älska den där tiden i mitten av mars (eller nu på senare år redan slutet av februari) då snön sakta börjar försvinna och solen tittar fram från sitt vinter ide.
De mörka tiderna med en deprimernade känsla hängade i luften känns som bortblåst och hela kroppen bara fylls av något stort som känns som möjligheter, och jag slutar aldrig förundras över hur jag hela tiden klarar ännnu en vinter.
Det är mitten av Januari,
och idag var det vår väder.
Solen sken när jag steg upp på morgonen (12.45) och mina rullgardiner som annars alltid får vara nere för att dölja mörkret utanför och tröttheten i luften åkte med en gång upp för att släppa in solen och jag kännde mig ungefär som askungen när hon visslar på sina fåglar. Men jag ropade på våren och sommaren, min tid på året.
Det känndes jobbigt att sätta sig i köket och äta frukost utan fönster, för solen väntade och jag ville bara säga hej. Jag satt länge och funderade på hur jag skulle kunna tillbrigna denna underbara dagen som bäst. Egentligen var det dags för Yoga, men att vara inomhus i Friskis och Svettis stängda lokaler känndes inte så lockande. Jag ville bara ut och åka pulka, kanske ta ett varv i backen emd skidorna.
Det var bara ett problem, snön.
Jag brukar älska i slutet av februari då snön sakta försvinner och det syns asfaltsfläckar på vägbanorna där bilarna kör som mest, ja faktum är att jag brukar vara så besatt av dom att jag alltid bruakar gå på dom påväg hem från Pitholmsskolan i skinande sol. Och jag brukar älska att känna asfalten mot skosulan och bara andas in vårluften.
Men i år är det inte så, för i år är Pitholmsskolan ett minne blott och snön har aldrig funnits iår, så asfaltsfläckar är det enda som finns.
Jag bestämde mig för att det vore ganska mysigt att se på hockey, nostalgi. Så jag tog cykeln till Gränby ishall för att se Vicky spela. Väl där insåg jag att det finns ganska många fler hallar där än hemma ^o) Hm, efter att ha undersökt både A och B hallen utan resultat så gav jag upp.
Jag cyklade tillbaka och plötsligt så insåg jag vad det var som jag skulle göra.
Jag skulle ju springa! Självklart!
Det var det jag skulle ha gjort om jag varit hemma i Piteå och det var det jag skulle göra. Så jag klädde på mig och snörade kläderna för att sedan sätta hälarna i den aslfalt som inte var framtinad utan som hela tiden funnits där, och även om jag springer som uppvärmning 2ggr/vecka så kunde jag inte låta bli att tycka att det känndes som första gången. Och fötternas steg mot asfalten lät som musik i mina öron.
För om det är någonting som jag älskar så är det våren
och om det är någonting som är vår så är det att springa.
(Jag tror jag hittat min äkta kärlek, och inte fan är det en kille)
De mörka tiderna med en deprimernade känsla hängade i luften känns som bortblåst och hela kroppen bara fylls av något stort som känns som möjligheter, och jag slutar aldrig förundras över hur jag hela tiden klarar ännnu en vinter.
Det är mitten av Januari,
och idag var det vår väder.
Solen sken när jag steg upp på morgonen (12.45) och mina rullgardiner som annars alltid får vara nere för att dölja mörkret utanför och tröttheten i luften åkte med en gång upp för att släppa in solen och jag kännde mig ungefär som askungen när hon visslar på sina fåglar. Men jag ropade på våren och sommaren, min tid på året.
Det känndes jobbigt att sätta sig i köket och äta frukost utan fönster, för solen väntade och jag ville bara säga hej. Jag satt länge och funderade på hur jag skulle kunna tillbrigna denna underbara dagen som bäst. Egentligen var det dags för Yoga, men att vara inomhus i Friskis och Svettis stängda lokaler känndes inte så lockande. Jag ville bara ut och åka pulka, kanske ta ett varv i backen emd skidorna.
Det var bara ett problem, snön.
Jag brukar älska i slutet av februari då snön sakta försvinner och det syns asfaltsfläckar på vägbanorna där bilarna kör som mest, ja faktum är att jag brukar vara så besatt av dom att jag alltid bruakar gå på dom påväg hem från Pitholmsskolan i skinande sol. Och jag brukar älska att känna asfalten mot skosulan och bara andas in vårluften.
Men i år är det inte så, för i år är Pitholmsskolan ett minne blott och snön har aldrig funnits iår, så asfaltsfläckar är det enda som finns.
Jag bestämde mig för att det vore ganska mysigt att se på hockey, nostalgi. Så jag tog cykeln till Gränby ishall för att se Vicky spela. Väl där insåg jag att det finns ganska många fler hallar där än hemma ^o) Hm, efter att ha undersökt både A och B hallen utan resultat så gav jag upp.
Jag cyklade tillbaka och plötsligt så insåg jag vad det var som jag skulle göra.
Jag skulle ju springa! Självklart!
Det var det jag skulle ha gjort om jag varit hemma i Piteå och det var det jag skulle göra. Så jag klädde på mig och snörade kläderna för att sedan sätta hälarna i den aslfalt som inte var framtinad utan som hela tiden funnits där, och även om jag springer som uppvärmning 2ggr/vecka så kunde jag inte låta bli att tycka att det känndes som första gången. Och fötternas steg mot asfalten lät som musik i mina öron.
För om det är någonting som jag älskar så är det våren
och om det är någonting som är vår så är det att springa.
(Jag tror jag hittat min äkta kärlek, och inte fan är det en kille)
Kommentarer
Trackback
