ny blogg
i- lands problemen
Fuck min dator, nu tog de bort inlägget igen.
Får väl lov att skriva om det då.
Hm, jag har kommit på att jag har ett slags shoppingberoende och att jag inte är villig att kämpa med det (som jag gör med mitt sockerberoende).
Imorgon är det avslutning och jag ska ha på min min fina virkade färglada klänning och mina vita låga converse liknanade skor! Känns helt rätt och jag hoppas det blir perfa.
Skönt med lite sommarlov dessutom.
Läste nyss att armband är sommarens hetaste accesoar och ja måste fullkonligt hålla med (just nu vill jag ha en av läderband som är flätat). Men jag kan inte låta bli att tänkte på hur osmart trend det är med tanke på vilken fin bränna armbanden kommer föra med sig.
Den här veckan kommer blir något av ett stressmonster emd massa roliga inslag, samtidigt som sommaren först komemr börja på riktigt nästa vecka.
Måndag: Picnic med klassen (hade hur kul som helst. Det var lite knytkalas då alla tog med sig mat från ett speciellt land. Jag och Aleks hade Baklava från Jordanien)
Tisdag: Skolavslutning - Bad med klassen - Fest (?)
Onsdag: Åker till Sandviken och hälsar på Jennie!
Torsdag: Mamma, Malin och Sofie kommer till staden och hjälper mig flyttstäda. Dessutom ska jag och Sofie på pelle svanslös hus. På kvällen drar jag till Stockholm.
Fredag: Stockholm - Eken cup med strömnäs GIF
Lördag: Stockholm - Eken cup
Söndag: Stockholm - Eken cup och sedan hem någon gång på kvällen.
Måndagen efter börjar jobbet 7 am.
Men samtidigt som jag sitter här och pratar om i- lands problem som fula brännor och stress så kan jag inte låta bli att tänka på Rose och Adil som är tillbaka till Irak. Bomber utan för huset och krigsflygplan i luften.
Orden vänner existerar inte, för att skaffa sig en vän innebär bara en förlust när han eller hon försvinner. Kanske var det därför som Rose började gråta vid vårat avsked...
Och att trösta henne med orden "We'll see you" plockar bara fram fler tårar. För vem vet om hon överlever? Vem vet när bomberna sluta falla och vem vet om vi ses igen?
Det kan inte vara kul att leva samtidigt som man vet att morgon dagen kan försvinna...
Ingen kan nog förstå hur dom har det, inte jag heller. Men jag önskar bara att världen kunde vara lite mindre orättvis.
Får väl lov att skriva om det då.
Hm, jag har kommit på att jag har ett slags shoppingberoende och att jag inte är villig att kämpa med det (som jag gör med mitt sockerberoende).
Imorgon är det avslutning och jag ska ha på min min fina virkade färglada klänning och mina vita låga converse liknanade skor! Känns helt rätt och jag hoppas det blir perfa.
Skönt med lite sommarlov dessutom.
Läste nyss att armband är sommarens hetaste accesoar och ja måste fullkonligt hålla med (just nu vill jag ha en av läderband som är flätat). Men jag kan inte låta bli att tänkte på hur osmart trend det är med tanke på vilken fin bränna armbanden kommer föra med sig.
Den här veckan kommer blir något av ett stressmonster emd massa roliga inslag, samtidigt som sommaren först komemr börja på riktigt nästa vecka.
Måndag: Picnic med klassen (hade hur kul som helst. Det var lite knytkalas då alla tog med sig mat från ett speciellt land. Jag och Aleks hade Baklava från Jordanien)
Tisdag: Skolavslutning - Bad med klassen - Fest (?)
Onsdag: Åker till Sandviken och hälsar på Jennie!
Torsdag: Mamma, Malin och Sofie kommer till staden och hjälper mig flyttstäda. Dessutom ska jag och Sofie på pelle svanslös hus. På kvällen drar jag till Stockholm.
Fredag: Stockholm - Eken cup med strömnäs GIF
Lördag: Stockholm - Eken cup
Söndag: Stockholm - Eken cup och sedan hem någon gång på kvällen.
Måndagen efter börjar jobbet 7 am.
Men samtidigt som jag sitter här och pratar om i- lands problem som fula brännor och stress så kan jag inte låta bli att tänka på Rose och Adil som är tillbaka till Irak. Bomber utan för huset och krigsflygplan i luften.
Orden vänner existerar inte, för att skaffa sig en vän innebär bara en förlust när han eller hon försvinner. Kanske var det därför som Rose började gråta vid vårat avsked...
Och att trösta henne med orden "We'll see you" plockar bara fram fler tårar. För vem vet om hon överlever? Vem vet när bomberna sluta falla och vem vet om vi ses igen?
Det kan inte vara kul att leva samtidigt som man vet att morgon dagen kan försvinna...
Ingen kan nog förstå hur dom har det, inte jag heller. Men jag önskar bara att världen kunde vara lite mindre orättvis.
