Stina

Sommrarna i Piteå har i flera års tid bestått av två stycken stora händelser som gör att den lilla staden förvandlas till något jag skulle vilja kalla en liten storstad. Det vill säga att man möter fler än 25 personer påväg från Gallerian till Småstaden, många fler.

En av desa höjdpunkter höll till i helgen, nämligen Piteå Summer Games (psg). En stor fotbollscup med massa lag från Norge, Argentina, Sverige, Finland, Brasilien, Italien, Estland m.m
Tyvärr så var höjdpunkten inte ens någonting att se framemot iår, för alla barn växer upp och ja jag har blivit för gammal nu.

Konstigt att behöva säga att man ör för gammal vid 17 års ålder, borde det inte vara då livet leker?
Inte längre under PSG, som har varit ett av de största raggnings tillfällena under hela sommaren, och då framför allt när det gäller norrmän. I år så var norrmännen alldeles för unga och mina minnen av min norrman förblev minnen utan att det skapades några nya.
 
2006 minnen med mötet, flörtandet, dansandet i 3 timmar, lunchen och sedan kramarna innan han åkte. För att inte tala om smsandet och konversationerna på msn efter det.

2007 minnen är det där lite föbjudna, leendet som inte gick att motstå, sökerheten av att vi redan hade varandra på ett konstigt vis, återuppleva dansen (i 5 minuter), promenaden genom stan hand i hand, pratandet och byte av språken, filmen inne med hans lag, kyssen jag aldrig fick för att jag hade pojkvän och sist men inte minst avskedet med tung känsla i bröstet och tårar i ögonen.

Jag visste att jag aldrig skulle träffa honom mer, att den där kyssen aldrig skulle komma.
Konstigt nog så förstod jag det nog inte förän i helgen, för att instälelr för att fylla på oss med minnen så kom han inte ens hit. Och det fick mig att förstå att avskedet förra året var påriktigt.

Den här helgen kommer alltid påminna mig om honom och det kommer förmodligen kännas lika tugnt varje år att vi aldrig avslutade varandra påriktigt. Det konstiga är att det endast är den här helgen som jag tänker på honom. Men han har gjort fotspår i asfalten och jag kommer alltid att se dom.

Idag är det exakt ett år sedan vi, sent på kvällen, gick genom den lilla staden och ville ha varandra.
Men vi fick ingenting mer än lite tid tillsammans.
Och ja, det var mitt fel..

Men livet har gått vidare, jag har vuxit upp och ett av årets stora höjdpunkter har sjunkit ner till någonting som innebär långa köer och massa irriterande småbarn.

Bussen är nästan tom, förutom två personer som sitter på varsin sida i bussens främre del. Du tittar dig omkring. Allting ser exakt likadant ut förutom att sätena i mitten av bussen är en trappa upp.
Knepet är att sätta sig på rätt säta, men hur lätt är det när alla ser likadana ut?

Som liten fick jag lära mig att de fyra första sätena var "förbjunda" ifall en olycka skulle ske. Det var nämligen de sätena där skaderisken var störst (om inte krocken kommer bakifrån vilket min mamma nog aldrig tänkte på).
Som yngre satte man sig alltid längst bak, det största sätet var coolt och det var där de coola skulle sitta. Jag tror inte att jag fick plats där, men det var där man ville sitta.
Kanske är det därför som jag fortfarande tycker om att ditta långt bak i bussen, eller så kanske det är för att jag tycker om att titta på folk..
Men när jag väl kommit bak i bussen så kan jag inte sitta längst bak, det är småbarnsfasoner att tro att de sätena är coola. Dessutom är det ett stort måste att sitta bredvid ett fönster, efter som att jag tycker om att filosofera såklart.

I Uppsalas stadsbussar är valet aldrig svårt. Jag sätter mig alltid i det sätet där det är 4 emot varandra. Med ryggen mot hela bussen. Jag har alltid tyckt om att åka baklänges, kanske är det för att alla andra åker framåt. Eller så kanske det är för att jag hatar att lämna saker bakom mig...
Av någon anledning så vill jag alltid välja det sätet som är lite speciellt och inte som alla andra. Kanske för att jag inte vill vara som alla andra.
Men när bussen varken har något säte där man kan åka baklänges och när alla ser likdana ut. Hur gör man då? Det är där kruxet kommer. Jag står länge och funderar, vilken sida ska jag sitta på och vilket av alla de exakt lika sätena ska jag välja?
Tillslut bestämmer jag mig för att sitta på vänster sida, det känns bättre. Kanske för att hjärtat sitter på vänster sida, kanske för att man slipper se de mötande bilarna. Kanske var det bara en impulsgrej.

Men det är svårt det där med bussar, vilket säte är egentligen det bästa?
Jag kommer nog aldrig kunna svara på fråga...

And the sun is trying to kill the moon

Få lite insikt på vad du gör mot världen?
http://monsouffle.blogg.se/hollbart

Igår.
Ni vet såna sena sommarkvällar i Juni då man kan gå omkring i shorts och t- shirt till klockan tio och sedan räcker det med en tunn jacka.
Precis så var det igår - 10 maj.
Det började emd att jag, Aleks, Clara, Mattias, Elin, Timmy, Annika och Cecilia grillade i skolparken. Runt omkring var det folk som satt och gjorde samma sak som vi! 
Vi hade hur mysigt smo helst och grillade allt från kyckling till korv och banan med chocklad.  
Klockan tio rörde vi oss mot stadsparken och träffade massa andra folk som iofs dissade alla utom Timmy och Cissi som dom kände från förut.
Vi gick och snackade lite emd Ante och Rasse som kom till parken och sen bestämde vi oss för att gå hem eftersom att klockan var halv tolv och kylan hade börjat komma.
Uppe på stora torget fickv i gratis te coh varm choklad av Livets ord.
Så bestämde vi oss för att gå till Timmy på te kalas.
Hemma hos timmy drack vi te, pratade, sjöng och hade det jätte mysigt.
Klockan gick fort och när det var två så insåg vi att det tog en halvtimme att komma hem så vi började gå.

Hur som heslt mysigaste kvällen någonsin typ i Uppsala!
Tack allihopa <3

13 dagar till Hallsberg
21 dagar till Jordanien
31 dagar till sommarlovet

Och han är fortfarande inte ful.