Jag är en fågel och det är ett fönster ivägen.
Det dånar i öronen och du vet inte ritkigt om det är ditt huvud som susar eller om din omgivning verkligen lever om så mycket. Runt omkring dig hörs applåder, skrik, visslingar. Folk håller i planscher, flaggor elelr har gul- blåa mössor på sig. och du vet inte riktigt om det är verklighet. För, för bara 365 dagar sedan bodde du högt upp i norrland långt borta från allting och nu ett år senare står du här och ser på en landslagsmatch gratis! Även om det bara var en träningsmatch, det var liksom påriktigt.
Självklart bättre än på tv, och du ångrar att du inte varit så insatt i handbollen på tv:n. För det vore ju bra att kanske kunna något namn (förutom Kim Andersson). Och även om du såg Staffan Olsson i publiken och kunde placera honom så räcker inte det. Men du nöjer dig med att titta, och du vet vad Oscar heter i förnamn. Oscar som på något sätt är så snygg, fast egentligen inte. Men han bara är det ändå, fast han ser så oerhört kaxig ut att man bara vill strypa hans självförtroende lite ibland.
Sverige vann i alla fall, och det blev många godbitar att bjuda på. Jag hade en mycket rolig start på fredag kväll och insåg att det inte direkt var någonting som händer varje helg, lite synd att det gick så fort bara...
Men sen efteråt när jag återvändit till skabbhuset som råkar vara mitt hem, eller vad man ska kalla det... Då bloev helgen som vanligt. Ligga och se film, varenda j-vla helg OCH `JAG HAR TRÖTTNAT.
Klockan tolv får Elin ett sms:
"Jag räknar med att få se dig här på festen"
Ursäkta? FEST?! Och hon ahr iten sagt något, great. Love her. -.-' Blev lite pist, hade vart ett bra sätt att lära känna ltie fler folk, men nej vi satt hemma och såg nån sjuk film som ja inte ens orkade se hela av.
Allting känns bara jobbigt ända in i benmärgen och jag tror jag blivit för kräsen och jag vill inte ens längre någonting.
Eller jag vet inte vad jag vill och ÅH!
Jag känner mig som en fågel som vill flyga in i ett rum (som ser så oerhört fint ut) men flyger rakt in i rutan, gång på gång för rutan är som en mur mellan fågeln och det där oerhört fina rummet och fågeln vill iten ge upp, men hur fågeln än försöker så kommer den aldrig komma in och tillslut dör fågeln av utmattning, i ensamhet.
SHIET.
jag måste nog sova.
