Vi växer upp och ifrån varandra
Sommrarna i Piteå har i flera års tid bestått av två stycken stora händelser som gör att den lilla staden förvandlas till något jag skulle vilja kalla en liten storstad. Det vill säga att man möter fler än 25 personer påväg från Gallerian till Småstaden, många fler.
En av desa höjdpunkter höll till i helgen, nämligen Piteå Summer Games (psg). En stor fotbollscup med massa lag från Norge, Argentina, Sverige, Finland, Brasilien, Italien, Estland m.m
Tyvärr så var höjdpunkten inte ens någonting att se framemot iår, för alla barn växer upp och ja jag har blivit för gammal nu.
Konstigt att behöva säga att man ör för gammal vid 17 års ålder, borde det inte vara då livet leker?
Inte längre under PSG, som har varit ett av de största raggnings tillfällena under hela sommaren, och då framför allt när det gäller norrmän. I år så var norrmännen alldeles för unga och mina minnen av min norrman förblev minnen utan att det skapades några nya.
2006 minnen med mötet, flörtandet, dansandet i 3 timmar, lunchen och sedan kramarna innan han åkte. För att inte tala om smsandet och konversationerna på msn efter det.
2007 minnen är det där lite föbjudna, leendet som inte gick att motstå, sökerheten av att vi redan hade varandra på ett konstigt vis, återuppleva dansen (i 5 minuter), promenaden genom stan hand i hand, pratandet och byte av språken, filmen inne med hans lag, kyssen jag aldrig fick för att jag hade pojkvän och sist men inte minst avskedet med tung känsla i bröstet och tårar i ögonen.
Jag visste att jag aldrig skulle träffa honom mer, att den där kyssen aldrig skulle komma.
Konstigt nog så förstod jag det nog inte förän i helgen, för att instälelr för att fylla på oss med minnen så kom han inte ens hit. Och det fick mig att förstå att avskedet förra året var påriktigt.
Den här helgen kommer alltid påminna mig om honom och det kommer förmodligen kännas lika tugnt varje år att vi aldrig avslutade varandra påriktigt. Det konstiga är att det endast är den här helgen som jag tänker på honom. Men han har gjort fotspår i asfalten och jag kommer alltid att se dom.
Idag är det exakt ett år sedan vi, sent på kvällen, gick genom den lilla staden och ville ha varandra.
Men vi fick ingenting mer än lite tid tillsammans.
Och ja, det var mitt fel..
Men livet har gått vidare, jag har vuxit upp och ett av årets stora höjdpunkter har sjunkit ner till någonting som innebär långa köer och massa irriterande småbarn.
